Tusenkronors-Tesen:

27 nov 2021 | Herr Wredhök

Det här går inte längre och alla vet det. Sitter vi still i båten sjunker den. Något måste hända nu.

Om vi tillåter oss för ett ögonblick att pausa i den veritabla storm av galla som av förståeliga skäl och onekligen med viss rätta slungas nävvis emot lagets coacher och riktar vår återstående samlade analytiska kraft åt spelatruppen i stället, så utkristalliseras med tiden en tes, som inte längre går att bortse ifrån. Den tesen är inte vidare rolig att pröva, men den går liksom inte att komma ifrån längre. Tesen lyder:

“Det här laget består av spelare som inte längre är speciellt bra hockeyspelare”.

Tesen understöds av argument, som i tur och ordning är:

  • De skrala resultaten, som är tydligt representativa för lagets framgång, som spelarna har stor del i.
  • Det skrala spelet på isen, som utförs av samma spelare och därmed är en direkt demonstration av deras kunnande.
  • Faktumet att flertalet spelare består av “hemvändare” som det så vackert heter på mediaspråk.

Diskussionen fram till nu, 22 matcher in, har ju varit att spelarmaterialet är odiskutabelt bra, så det måste vara ledningen det är fel på.

Men med den här tesen, ställs detta resonemang på ända.

Spelare som “återvänt” har ju gjort det av skäl som bottnar i att man inte längre ansetts hålla måttet i sina tidager omginingar. Det kan vi aldrig bortse ifrån. Detta gäller Lerby, Ryan, Söderberg, Pääjärvi, M Sylvegård och definitivt herr Händemark.

Narrativet om att man “vill komma hem” och “hjälpa moderklubben i hjärtat” är vackert, mediavänligt och gångbart hos fans och anhängare av ishockey i allmänhet.

Det finns såklart en annan aspekt också, som det inte talas högt om, i sammanahget och det är att man liksom är lite som räven i fabeln om rönnbären. Man “väljer” att komma hem och spela i moderföreingen, medan man i själva verket inte haft någon annanstans att ta vägen, eller åtminstone begränsat med alternativ, åtminstone alternativ med mindre cred än vad att spela för Malmö skulle innebära, åtminstone initialt.

Det här är såklart känsligt. Ingen vill självklart tänka såhär om sitt lags stjärnor. Frågan är, om det verkligen är stjärnor vi pratar om fortfarande.

“En bra hockeyspelare” måste inte bara ha med förmågan och kunnandet att göra, tesen kan till lika stora delar vara understödd på en tanke om att det finns interna konflikter, rubbade hierarkier och en slags missnöjesmentalitet, som i hög grad färgar av sig på spelet.

Alla minns vi väl vad Händemark sa om samma coach och dennes träning, innan han stack till NHL. Coachen i sig sa, efter att man spelat sin första match utan 63:an att det var bra för gruppen att se att “de som har dragit klarade vi oss utan”, som ett sätt att gjuta mod i truppen igen.

Den forna identiten, som gick ut på att man var ett riv-och-slit-gäng, som bråkade till sig poäng genom att skita ner sig och jävlas med motståndaren, finns inte längre. Man vet inte vilken identitet man har nu. Säkerligen spelar det in på prestationen också. En spelare som inte känner att den är en del av en tydlig idé, kommer att framstå som en dåligt spelande spelare.

Om nu tesen stämmer, så är ju det såklart för sent, med 30 matcher kvar, att bygga om truppen och byta ut drösvis med spelare. Det finns ingen sådan möjlighet. Därför blir slutsatsen, paradoxalt nog, med tanke på tesen, att det är ledningen som måste bytas ut och sedan får man försöka rädda det som räddas kan av säsongen.

Passivitet och liknöjdhet kommer vara ledorden för att med trygg och varsam hand föra Malmö Redhawks ut ur SHL, via kval, för den här spelartruppen uppfyller tesen ovan, av en rad olika skäl, men just därför måste ledningen ersättas.

Det är, slutligen, bokstavligen, den enda vägen framåt, för att åtminstone minska risken för att laget blir relegerat till säsongen 22/23.

Malmö Redhawks

Hjärta - kvalitet - stolthet

info@redhawkssupport.se 

SvenskaEnglish